Dragsjöberg svarar jag, som att det vore det mest självklara i världen. Skogen och allt som finns i den. För det kommer en dag när slyn letar sig in överallt oavsett var man befinner sig. Naturen är mer än vad jag gör den till och konsten är en plats som minns naturen, som minns hur den förträngs.

Inriktningen på mitt konstnärliga arbete har alltid varit en intuitiv process utifrån min självbiografi. Tematiskt intresseras jag av platsen/skogen som läkande kontra påträngande och allt däremellan. Som konstnär uppväxt i och återbördad till skogen i Värmland har jag under de senaste åren mer och mer knutit an mina arbeten till kampen om att bo på Landsbygden. Skogen är en ofrånkomlig, påtaglig kraft som påverkar inte bara mina arbeten utan också min vardag.

I somras, med hotet från skogsbränderna härjande runt oss utgick jag från bränd pansarbark från ett sådant område. Om ett träds bark är dess skydd/förklädnad som faller av när det brunnit, kan en skogsbrand ses i samma ljus som de renande ceremonier där masker används? En återfödelse, där allt sen börjar om igen. Paradoxalt nog kan en mask som är gjord för ett spirituellt syfte ofta bara användas en gång och sen bränns den upp. Masken överlever alltså sällan ceremonin. I mitt arbete skapades istället dessa maskliknande sjok av bark ur ceremonin.

Det groteska och det dramatiska intresserar mig. Det är något med formen, förvandlingen och svärtan. Att gå från ett stadium till ett annat. Samtidigt som Landsbygden ofta framstår som en romantisk dröm, blir vi ständigt påminda om att den är på väg att försvinna.

Så fort jag kliver utanför min dörr kommunicerar jag med träden, det är på dem jag ser hur mycket det blåser och vilken årstid jag befinner mig i. Det är de som talar om var himlen börjar och marken slutar. Vi befinner oss i samma utrymme. Maskens historia började för omkring 9000 år sedan. Sedan dess har masker blivit gjorda och använda på tusentals olika sätt och blivit oskiljaktiga från våra liv. På samma sätt som skogen/träden är oskiljaktiga från mig.